2012-12-13

Tiden går! Lite förskräckt ser jag att det har gått precis 11 månader sedan jag skrev senast. Året har gått i skrivandets tecken. En studiecirkel i latin visade sig vara mycket givande, med en aktiv och kunnig ledare, f d gymnasielärare. I dag avslutade vi höstterminen och som en av deltagarna sammanfattade vår syn, ”vi räknar dagarna till 24 januari”, d v s vårterminens start. Mina gamla latinkunskaper har visat sig fullt användbara efter någon tids repetition. Nu ser jag fram mot vårterminens fortsättning. Cirkeln går inom USU, Uppsala Senioruniversitet. Den text jag därutöver på fritiden ska ta itu med är en parentation skriven 1804, på latin. Den har fått ligga då jag inte haft tid med den, men nu, parallellt med cirkeln orkar jag ta itu med den.

Början av veckan tillbringade jag på Landsarkivet i Härnösand, egentligen heter det Riksarkivet numera men i tanken lever den gamla beteckningen kvar. Snön yrde och det var -12 utanför fönstret. Då var det skönt att få sitta vid ett fönsterbord på arkivet, läsa handlingar och notera på medhavd liten dator, låta bilden av dåtid växa fram. För mig handlade forskningen om vägstyrelsens och vägstämmans beslut  om nya vägar i väglöst land, vägbredder samt om typ av väg: en allmän väg, en enklare väg eller en ödebygdsväg. I ett fall beslöt man också att röja och stabilisera en gångväg genom skogen,  ”Skolbarn färdas vissa tider dagligen mellan byarna (Vuomavaara och Pempelijärvi). Vägstyrelsen beslöt låta spånga nämnda sträcka på vägkassans bekostnad”. Tiden var 1917–1936.

Färden till  och från Härnösand företogs med nya SJ Snabbtåg, som trafikerar Stockholm–Umeå, med bra service och avgick och ankom i tid. Bra service får man också på centralt belägna STF-anslutna vandrarhemmet Mitt Inn.

2012-01-13

Gräsmattan ute lyser nu vit. Snön föll de senaste dagarna. Julgranen är nermonterad. Den har lyst med sina ljus så fint mot den gröna marken. Januari innebär vardagens återkomst. Dagarna kan fyllas med skrivande och läsning. Nyss har jag avslutat läsning av ännu en bok skriven av GW, alltså professorn i kriminologi Leif GW Persson. Min läsning började med Gustavs grabb, där han berättar om sin klassresa. I Stockholm kan man göra klassresor på olika sätt, men hans gick via ett läroverk för gossar och en flyttning från föräldrahemmets lägre medelklassnivå till ett s k finare område. Det är egentligen en bisak, men han återkom i texten då och då till den. De andra tre eller fyra ”roman om ett brott” rör gamla mordfall. Lite irriteras läsaren av språkbruket hos en av huvudpersonerna i den jag nyss läst, Den som dödar draken från 2008.